Slättens möllor berättar vår historia
En solig novemberdag samlades bybor, hemvändare och nyfikna vid möllan i Norra Grönby. Vi åt en korv tillsammans under de väldiga vingarna av lärkträ och sökte skydd för vinden bakom den tunga fasta grunden, karaktäristisk för en mölla av typen "holländare".
Som barn på 1970-talet fick jag en sparbössa i plast i form av en mölla. När jag lade i ett mynt snurrade vingarna. När mina mynt var slut låste jag upp luckan i botten, tömde bössan och började om igen. Lättroad? Ja, absolut! Men min fascination för möllor var väckt och när det var dags att flytta ut på landet var det ett plus att upptäcka att det fanns en mölla i byn.
Jag blir lycklig av att se byggnaden. De stora gråstenarna inmurade i grunden, de fina proportionerna på fönstren och de fem våningarna. Och så vingarna som även om de oftast står still, alltid snurrar i mina tankar. Tänk på människorna som arbetat här! De slet hårt. Mjölnarna bar tungt, balanserade på vingarna när det skulle sättas segel och hanterade farliga kvarnhjul.
Vi har utnyttjat de skånska vindarna till att mala mjöl i möllor sedan Medeltiden och in i modern tid, även om vingarna på slutet fick hjälp av motorer.
"Här har jag varit med far och lämnat säd" berättar en av besökarna som är född och uppvuxen på en gård i närheten. "Vi körde med häst och vagn rakt in i möllan och därifrån skulle säckarna hissas upp." Inte heller detta moment var helt ofarligt. Spannmålssäckarna skulle hissas upp med en kraftig järnkedja och när den råkade komma i gungning råkade den då 7-åriga flickan få en tand avslagen.
Själv har jag aldrig varit med när vingarna snurrat och kvarnstenarna malt, men det skulle jag gärna vilja uppleva. Möllan sägs morra och mullra och marken skaka. Inte konstigt att möllorna omgärdats av vidskepelse, bebodda av både gengångare, tomtar och troll. De magiska varelserna dyker tydligen gärna upp och ställer till det, eller hjälper till, vid högtider som Lucia och jul.
När Don Quijote i Miguel de Cervantes roman från 1600-talet får syn på ett fyrtiotal väderkvarnar på den spanska slätten uppfattar han dem som en armé av hiskeliga jättar och går till attack. Författaren Cervantes kontrasterar den galne riddaren mot en normal syn i hans samtid, en stor samling möllor på en slätt. En vindkraftspark, helt enkelt.
Hur många möllor som fanns i Skåne på 1600-talet vet vi inte, men om att de var viktiga vittnar gamla kartor och ritningar över städer och slag, där möllorna är noggrant utritade. I början av 1900-talet var ett tusental i bruk och idag står ett hundratal av dem kvar i varierande skick. Tiden biter.
Nu liksom tidigare vill vi ta vara på vindkraften, men tanken på att i framtiden samlas för att äta en korv vid ett uttjänt vindkraftverk känns inte så lockande. Kanske om de lånat proportioner och design av sina föregångare? De gamla möllorna ska förhoppningsvis fortsätta arbeta, men med ny inriktning – att berätta vår historia och vara landmärken att samlas kring på den skånska landsbygden. Och kanske hysa en och annan tomte.